Historia

Den första kända svenska ångsågen byggdes 1829 i Tegelviken i Stockholm av Carl Fredric Liljevalch (vars sons stora arv gjorde byggandet av Liljevalchs Konsthall möjligt i början av 1900-talet). Sågen byggdes efter engelsk förlaga med två fembladiga ramsågar samt två cirkelsågar.

Andra halvan av 1800-talet blev sågverkens storhetstid i Sverige. Teknikutvecklingen gick allt snabbare och ångsågverken kunde byggas på strategiska platser bland annat vid utskeppningshamnarna. De vattendrivna sågverken som var bundna till vattendrag i inlandet byggdes om till ångdrift eller övergavs.

Det unika sågverket på Wretens egendom
Wretens ångsåg byggdes åren 1886–87 av Dickson & Co i Göteborg, Sveriges ledande sågverksföretag i slutet av 1800-talet. I dag är Wreten den enda såg som finns kvar av alla de som Dickson & Co byggde.

Sågverket byggdes i anslutning till Wretens Egendom för att under några år såga virke från ett skogsområde i närheten, där Oscar Dickson köpt avverkningsrätten. 1889 tog Nils Posse över driften av Wretens ångsåg efter att han köpt gården efter att hans far, greve Gösta Posse,avlidit 1888.

På 1890-talet var Wretens ångsåg störst i Skaraborgs län. 1897 hade den
ett tillverkningsvärde på 75.000 kronor, vilket var betydligt mer än vad andra sågar i länet kunde bokföra.

 

”DÄR ÅNGTÅG GÅR, DÄR ÅNGSÅG STÅR”.
Det här var ett vanligt talesätt under senare delen av 1800-talet när ångsågar och järnvägar byggdes i rask takt. Även för Wretens ångsåg var järnvägen viktig – det sågade virket transporterades på det egna spåret som anslöt till linjen Hjo–Stenstorp (HSJ) vid Wretens station.

Hyvelmaskinen sköttes av Johan Nilsson, mest känd som Glasa-Johan (född 1867). ”Han plockade med en massa kuttrar (roterande knivverktyg) och skruvar, såg ömsom på ritningen och ömsom på kuttrarna, satte igång maskinen och lät en brädbit gå
igenom. Jo, det stämde precis, arbetet kunde börja”, enligt Anders Andersson.

Hyvlaren Johan Nilsson (1867–1943), arbetade hela sitt yrkesliv i sågen och kallades till vardags för ”Glasa-Johan” efter Stora Glasmästaretorp där han bodde. Från 1907 och flera år framåt noterade han i sin anteckningsbok hur mycket som sågades och under vilka perioder sågningen skedde. Enligt hans anteckningar var sågen i drift i genomsnitt 50 dagar per år och antalet sågade stockar brukade vara omkring 300 per dygn. År 1915, för att ta ett exempel, noterade han att sågningen startade den 1 mars och avslutades den 30 april. Under de två vårmånaderna sågades exakt 15.734 stockar. Som mest sågades 29.329 stockar på ett år.

I mitten av 1940-talet skrotades ångmaskinen och ångpannorna. De ersattes av en elmotorvagn, som fortfarande finns kvar.Gunnar Göransson, en av dem som länge varit engagerad i sågens verksamhet och underhåll, berättar att han minns när ångpannorna sprängdes! Från sin barndom minns han en dag när de boende i Vreten varnades för att pannorna skulle flyga i luften. Det gjorde de med besked och sprickorna i väggarna syns fortfarande inuti tegelbyggnaden.

Ångmaskineriet köptes av en skrothandlare i Tidaholm, där det slutligen skrotades fullständigt 1950. Skrothandlaren köpte även rälerna i stickspåret mellan sågen och Wretens station.

 Arbetet i Wretens ångsåg – precis som i andra samtida sågverk – krävde mycket personal. Arbetsstyrkan var 26 man per skift när sågen gick för fullt, alltså mer än 50 man per dygn.

 Sågen hade sina glansdagar under den driftige Nils Posses ledning i slutet
av 1800-talet och början av 1900-talet. Men i början av 1930-talet började sågen allt mer spela ut sin roll och tappa i konkurrenskraft gentemot de större anläggningar med många sågramar som började etableras runt om i Sverige. Den användes mest för husbehovssågning och under de följande decennierna minskade produktionen kontinuerligt för att slutligen helt upphöra 1971

Wretens ångsåg är ett unikt industriminne som saknar motsvarighet någon annanstans i Sverige. Både byggnader och maskineri har genomgått en omfattande renovering och allt är återställt i originalskick. Hela miljön andas historia och står nu kvar som ett levande tidsdokument.

Men utan hängivna eldsjälar som engagerat sig i bevarandet hade sågen förmodligen varit borta och glömd sedan länge. Ägarna till Wretens Egendom har tillsammans med medlemmar i Vretens Bygdegårdsförening genom åren lagt ned tusentals timmar på att återskapa den forna industrimiljön och gjuta nytt liv i sågen.

I två etapper under åren 1982 och 1983 utfördes ett omfattande renoveringsarbete med hjälp av Nils G Lundbergs Byggnads AB i Ekedalen. Kostnaden uppgick till i storleksordningen 400.000 kronor och täcktes till 90 procent av statliga bidrag från Riksantikvarieämbetet, medan resten finansierades av Wretens egendom.

Byggnadsminnesförklarades 1982
Den 20 december 1982 byggnadsminnesförklarades sågen av Länsstyrelsen i Skaraborgs län och den välbevarade industrimiljön kunde ett år senare användas som inspelningsplats för TV-serien Träpatronerna.

När Träpatronerna kom till Wreten
I två omgångar på 1980-talet var Wretens ångsåg inspelningsplats för TV-serien ”Träpatronerna” med Bengt Brattsom manusförfattare. Seriens handling utspelar sig i Norrland under 1860- och 1870-talen och speglar på ett mycket bra sätt det moderna skogsbrukets och sågverksindustrins intåg, även om Oskar Dickson – den störste av alla träpatroner – inte nämns vid namn.

 Bengt Bratt gjorde ett gediget förarbete och ägnade fyra år (!) åt att gå
igenom gamla arkiv, sockenböcker, romaner, skrifter och protokoll. ”Allt som händer i serien har jag sett i någon form i samband med mitt research-
arbete”, berättade han i en intervju med Dagens Nyheter inför premiären
den 14 november 1984.

ARBETSSTYRKAN SAMLAD VID SÅGEN
En dag i slutet av 1880-talet eller början av 1890-talet
kom fotograf P. A. Eriksén från Skövde till Wreten. Han
placerade kameran vid stickspåret till Wretens station och fick en stor del av arbetsstyrkan att vara med på bilden.
Ett normalt skift sysselsatte på den här tiden vanligtvis
26 personer i och omkring sågverket.